För ett tag sedan nämnde jag en text jag jobbade på... en text som jag hållit på med under flera år men där jag inte tillfört något på säkert fyra, fem år... här kommer det första stycket på denna text... säg gärna vad du tycker...
Det är mörkt i huset, alla rum är nedsläckta, intet ljus som strilar genom persiennerna. I mörkret under äppelträdet står det en ung man, han heter Peter, är nitton år och djupt förälskad i Jennifer, som just nu ligger och sover i det mörka huset, hennes rum är det som ligger på övervåningen med fönster längst till vänster. Peter vänder blicken mot Jennifers rum, han ser framför sig hur hon ligger med huvudet nästan utanför kudden, hur hon dragit upp täcket över öronen. I nästa ögonblick ser han hur hon såg ut när hon för en månad sedan knackade på hemma hos Peter, han ser hennes vackra ansikte framför sig, ser hur rödgråten och blåslagen hon var då, hur hon sakta återhämtade sig, hur hon inte vågade stanna, hur hon återvände hem till det idylliska huset med äppelträden. Peter blundar, hårt, vill sudda ut de obehagliga bilderna, ser upp igen, det är fortfarande mörkt i huset, tankarna vandrar åter till Jennifer, till hur lätt det är att få henne att skratta, hur hennes gurglande skratt sprider sig i hela hennes kropp tills hela hon skrattar. Peter känner den varma känsla han får i kroppen när de skrattar tillsammans, ser också övergången framför sig, ser hur Jennifer mitt i den härliga skrattattacken övergår till gråt, i början trodde han att hon grät glädjetårar, men nu vet han. Hennes sorglösa skratt var bara början, ett slags förstadium inför den stora förtvivlan hon egentligen känner, förtvivlan som hon bara gav utlopp för i samband med skrattet, ungefär som om hon balanserade känslorna i jämvikt på en gungbräda. Peter ser sig själv försöka få Jennifer att sluta skratta, ser hur hon skrattar ännu mer när han försöker vara allvarlig, han känner hennes förtvivlan när han inser att det inte fungerar att få henne att sluta skratta, han känner hur maktlös han brukar känna sig när Jennifer börjar gråta, känner hur han inte vet vad han ska göra, ska han trösta eller låta det ha sin gång. Oftast blir det något mellanting, han brukar försöka få henne att börja skratta igen, pratar med henne med löjlig röst, sjunger larviga sånger, berättar roliga anekdoter, men det är aldrig något som fungerar, Jennifer fortsätter gråta. Slutligen tar han henne i sina armar och låter henne gråta färdigt, utmattad av det starka känsloutbrottet och till Peters vaggande och vyssjande brukar hon somna. Peter blinkar, känner hur en brännande tår rinner nedför hans kind, känner dess salta smak när den når hans mun och tungan som målmedvetet sopar bort den ur mungipan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar